En liten presentation….Eller historien om männen som trodde att de hatade pudlar.

Jag har ju lovat tidigare att presentera vår nyaste familjemedlem men ni vet ju hur jag är…Blogga har inte varit riktigt min grej på ett tag men nu kände jag att jag nog får lov att ta mig i kragen. Det man lovat måste man hålla! Så här är han alltså, familjens ögonsten, toypudeln Milton (ja, katterna håller ju inte med mig direkt. De önskar att han tog sitt pick och pack och flyttade ut typ..igår. En mer påflugen och ointelligent varelse och som dessutom helt saknar integritet och grace får man leta efter enligt katten Elliott)

Det var verkligen inte helt lätt att enas om ras. Vi var dessutom fler än just vår familj som behövde enas. Vi arbetar ju heltid så hunden skulle vara hos mina föräldrar dagtid och därför var ju deras åsikter och önskemål också viktiga. Jag som inte var helt övertygad om att vi borde skaffa hund hade några ganska specifika krav.

Eftersom jag är en så utpräglad kattmänniska (trots att jag är uppvuxen med hundar och inte med katter) kände att det var mycket viktigt med en intelligent ras. Hundar framstår ju nämligen som liiite lätt korkade i jämförelse med katter för oss kattfrälsta. Sen är jag ju lite allergisk mot vissa hundraser så jag ville ha en hund som ofta badas och inte fäller. Dottern ville ha en liten hundras och mannen ja, han ville ha en hund! Det enda kravet var att det INTE var en pudel. Det var nämligen ingen hund i hans ögon.

Han blev dessutom väldigt uppbackad av min far som rätt och slätt konstaterade att han aldrig någonsin kommer att visa sig ute med en pudel (läs tanthund). Så jag började googla hundraser och låna hundböcker på biblioteket, sökte på intelligentaste rasen..fick upp: bordercollie och….PUDEL…sökte på: hund som inte fäller…fick upp…PUDEL….sökte på vänlig familjehund…fick upp:…PUDEL..sökte på frisk ras..fick upp: PUDEL.. Dessutom kom de ju i alla storlekar och väldigt många färger.

Ju mer vi läste om pudeln desto mer övertygad blev jag, dottern och min mamma… Men inte mannen och pappa…. ALDRIG att jag visar mig ute med en pudel var deras stående replik. Så jag lät det bero. Längtan efter hund var ju som sagt starkast hos mannen och mina föräldrar.

Så en dag i våras satt jag och dottern och kikade på Blocket efter husvagnar. Vet inte varför men vi gjorde det, har liksom inte tänkt köpa husvagn alls men kika kunde man ju göra. Mannen kommer in och det han avskyr mer än pudlar var tydligen..HUSVAGNAR, så han som ju känner sin fru och vet hur snabbt jag får mina tokiga infall, blir naturligtvis rädd och råkar kläcka ur sig: ALDRIG att vi köper husvagn! Då har jag hellre en pudel!. Jag stängde ner blocket och började i det tysta googla pudeluppfödare.

Hittade en nära oss som dessutom hade valpar just då och jag bokade tid för provnosning! Mannen protesterade naturligtvis högljutt men fick vackert följa med för nu hade jag ju faktiskt bokat tid eftersom HAN ju sagt att han kunde tänka sig en pudel! (HA!)

Hans bortförklaringar hela vägen till uppfödaren tog varken jag eller dottern någon notis om och när vi klev ut och han mötte denna lilla svarta 8 veckors toypudelvalp fastnade hans motargument i halsen.Vi var helt sålda. Alla valparna var så bedårande men den som verkligen fick min man att smälta var helhetsintrycket av alla pudlar som vi träffade där. Framför allt en fullvuxen aprikos avelstik. Hon klättrade ledigt upp över det 2,5 meter höga stängslet för att få hälsa.

Mannen erkände villigt att jo, pudeln var en häftig ras och att han faktiskt kunde tänka sig att vi köpte en. Att köpa valp är något jag tycker ska ta tid och inget man ska rusa in i. Man måste vara förberedd och påläst så vi besökte ytterligare två kennlar. Att övertyga pappa trodde jag dock skulle bli svårare. Han var ju van med jakthundar och ville ha en lite större hund. Mina föräldrar följde med till en mycket kunnig pudeluppfödare som dessutom hade hundhotell och många olika raser (ett 50 tal hundar) samt att hon var väldigt engagerad i brukshundklubben. När vi kom dit pekade pappa på alla möjliga sorters raser förutom just pudlarna. Men uppfödaren pratade väldigt pedagogiskt med honom och bad honom att titta på hur hundarna i flocken löste problemen och vilka som han ansåg var flockledaren. Hon pratade hund med pappa helt enkelt och det pappa såg var att dessa små pudlar var extremt vänliga men framförallt..Smarta! Då föll även min far.

På vårt tredje besök hos en uppfödare träffade vi då Milton. Hela familjen kände som matadorerna i Tjuren Ferdinand…-Honom ska vi ha!!!! och trots att vi skulle vänta till sommaren därpå så fick Milton följa med hem.

Och här bor han nu..Allas vår lilla sladdis. Och mannen som aldrig skulle visa sig ute med en pudel, är stoltare än en tupp när tanterna och barnen ojar sig och gullar sönder Milton när de ser honom i parken. Pappa kan inte heller låta bli att citera valpkursledaren i tid och otid när hon beskrev hur brukshundsägare som i bland kan skratta lite hånfullt åt pudlar brukar sätta skrattet i halsen när det är dags för lydnadsövningar. (Det är ju inte för inte som man använder pudlar som cirkushundar) Han som själv inte kunde låta bli att ha en liten nedlåtande syn på rasen, hihihi! Men allt det är glömt nu för det är ju med denna historia som med det mesta i livet….

Fördomar föds ur okunskap och kärlek övervinner allt.